Ålands konstmuseum firar sitt 50-års jubileum med sommarutställningen Ex Paradiso. Konstmuseet har länge följt med Pauliina Turakka Purhonens konstnärskap och växande framgångar. Vi är nu glada över att kunna visa hennes konst i den speciella miljö som Kastelholms slott erbjuder där kontraster och samspel ger besökaren en konstupplevelse utöver det vanliga.
Att vara en människa
Pauliina Turakka Purhonen är född i Haapavesi och till stora delar uppvuxen på Åland, där hon också hittade en betydande del av de bilder som utgör en grundsten i hennes privata ikonografi. I Finströms medeltida kyrka, där de bägge föräldrarna tidvis verkade som präster, återfinns en lång rad av de motiv som ständigt återkommer i hennes verk.
Självporträttet har alltid varit ett centralt tema i Pauliina Turakka Purhonens konstnärliga praktik. Redan under sin utbildning på Bildkonstakademin i Helsingfors, där hon studerade måleri efter att tidigare ha utforskat bland annat keramik och träsnideri, började Pauliina Turakka Purhonen metodiskt avbilda sig själv.
Det finns oändligt många sätt att se på, och porträttera, sig själv. Det kan handla om att definiera jaget i relation till en omvärld fylld av förväntningar och strukturer. Om att skapa eller förändra sin jagbild. Om att våga eller tillåta sig själv att ta plats. Men det kan också handla om en krasst praktisk nödvändighet. För en figurativ målare som är intresserad av att avbilda människor är den egna spegelbilden alltid nära till hands.
Jaget, eller åtminstone ett anlete som påminner om det som jaget bär, återkommer också i de textila skulpturer som har blivit något av Pauliina Turakka Purhonens kännetecken. Här, precis som i sitt måleri, utgår hon från en tydlig konsthistorisk tradition som hon ger en distinkt känsla av akut samtid. I jämförelse med de målade självporträtten, som ofta präglas av ett långsamt allvar, är de textila mer uppsluppna och tydliggör en kärv humor. Tygskulpturerna är dessutom mer uppenbart narrativa, och placerar in den avbildade gestalten i en berättelse där det mytiska stoffet bland annat är hämtat från Bibeln, vilket inte ska uppfattas som att de förmedlar ett religiöst innehåll.
Självporträttet, såväl målade som textila, har en potential att både avslöja och maskera. Att berätta en version av historien är att utelämna en annan. Det hänsynslöst självutlämnande kan vara ett skyddande kamouflage. På samma sätt är motivet både cirkulärt och linjärt. Porträtt efter porträtt blir ett kontinuum, ett pågående. Men varje enskilt verk är också en självständig enhet som sluter sig som en kokong kring den tid det både gestaltar och har upptagit i sin tillblivelseprocess. Dubbelheten går igen i växelbruket mellan olika tekniker och uttryck.
Med keramikskulptur och landskapsmåleri presenteras ytterligare ett par sidor av Pauliina Turakka Purhonens konstnärskap. Keramikskulpturerna bygger på personliga minnesbilder, både smärtpunkter och ljusare stunder, medan landskapen är en konkret följd av en vistelse på Kökar i den åländska skärgården. Ytterligare några byggstenar i något djupt personligt som mynnar ut i en undersökning av det kanske mest allmängiltiga som finns – detta att vara en människa.
Sebastian Johans, konstkritiker
